påbörjandet av resan
Då var det diskat städat packat och till slut även duschat. Tänk vad de här två fördsta dagarna av den här veckan har gått långsamt, har känts som en liten evighet. När det hela planerades kändes det som det var långt in i framtiden, men mitt i allt så var det imorgon.
Nu sitter jag här på cityterminalen, och ångrar att jag inte använde gratis toan på bussen. Satt där och försökte läsa men magen bara vred sig. Hursomhelst så känns det nästan bättre nu, men borde ha använt den där toan. Tror magen börjar känna sig hungrig igen. Det var trots allt rätt länge sen, som i kl åtta imorse då jag åt en tallrik frukost.
Bra att man inte velar en massa. Först tänkte jag fara dit för att underlätta för honom, sen räknade vi, och sen tyckte han, och så höll det på fram och tillbaka ett tag, men till slut lyckades vi iaf komma fram till ett beslut, så nu är han på väg hit, fast han är väl redan mer eller mindre här. Väldigt många nu:n i det här stycket nu kände jag.
Tror känslan jag haft har varit nervositet. Brukar inte resa så mkt så är inte van med stora färjor och sånt, men säkert ska det nog bli spännande. Usch, verkar som att jag är riktigt jekla nervös, kroppen känns helt i uppror. Det ska säkert nog gå bra. Båten avgår kl 17 och anländer Riga hamn kl 11 imorgon, finsk tid. Känns inte allt för lockande med ca femton timmars båtresa, men man kan alltid gå på toa -gratis- där, eller sova, eller tappa bort sig, eller socialisera, eller sova, eller säkert något annat också, men mest tappa bort sig.
Vidare. Nu när man ändå sitter här. Undrar hur det skulle vara att bo ovanför cityterminalen. Säkert jättefina lägenheter och så där, men lär det inte vara väldigt bullrigt att bo där ovanför alla tåg- och tunnelbansspår? För att inte tala om alla mängder med massor av människor, hujsch. Fast bor man i Stockholm får man antagligen räkna med en massa människor, och jag tror att de som bor där nog har valt att bo här, just därför att dom gillar människor. Egentligen har jag väl ingenting emot människor som enskilda individer. Det är bara de hemska stora och skrämmande människohoperna med massor av mängder av stressande människor som jag inte gillar, och det är just det som jag förknippar med Stcockholm, stressade människor.
Nej men nu fick det räcka för det här inlägget iaf. Blir bara så flummigt och utsvävande om jag fortsätter skriva på det nu. Men hur min kropp känns. Läskigt.
