Lady Lemiz

har jag gått och funderat på olika saker som jag velat skriva ner någonstnas men ändå inte. som vanligt så blir det väl alltid så. det är saker som händer som man både vill och inte vill berätta om. det är så ibland. en del som försvinner ur ens tillvaro utan orsak, som bara tar bort en. han är och har alltid varit märklig. bastu funderingar. internetbeställda varor som inte verkar ha registrerat att man har betalt, men det brukar väl ta närmare tre bankdagar över banknätena från ett land till ett annat. böcker som man köpt begagnade men insett att verkligen verkar onödiga, och framför allt tråkiga. skolfunderingar som hänger i luften med frågan vad vill det bli av med dig.

våren verkar ha blivit uppskjuten. kom ner en massa snö här i söndags, dock smälte det väl bort ganska direkt, men det kändes ändå dystert. nu är det så mkt gladare väder sendå, det regnar. fast och andra sidan är regn bra för då är det åtminstone plus grader. får hoppas att de inte slår om över natten då bara. tandläkarbesöket gick bättre än förväntat faktiskt, så nästa tid blev inte förrän i september. dock ändå lite dystert när tandläkaren säger men det är egentligen ganska snart. men nej det är det inte, det har ju inte blivit vår ännu.

en dag ensam kändes väldigt ensam. hur kommer det då gå med fem dagar. hoppas på de här jobbfunderingarna för då slipper det bli ensamt. hemmagjorda klarnar på som bara den, snart är det nästan drickbart med rätt utseende också. både hoppas och inte på de här jobbfunderingarna, borde inte fara egentligen för då missar jag en av de där äldsta tentorna, sen igen skulle det vara kul att komma bort och få lite miljöombyte. miljöombyten är alltid trevligt.

nu blev det så här lagom rörigt igen, om allt och ingenting på samma gång.
dags att dela med mig av en låt som har blivit lite av en favorit just nu.

Why oh why do he keeps appear in my mind? Something in this dream are trying to tell me something about him, or is it about me? One can not truly love another until one learn to love oneself, or get over one's first crush.

 

Hmm men vad var det som jag egentligen skulle skriva om det hela? Borde ha startat datorn och påbörjat det direkt när jag tänkte det, eller hittat ett passligt kuvert att skriva på. Ändå rätt intressant att drömmen handlade i stort sett bara om honom, en handling om honom med en märklig liten twist. Då har jag ändå inte tänkt på honom på länge, vad jag vet vill säga. Kan det på ngn våglängd betyda att han mot förmodan tänker på mig i smyg, och/eller drömmer om mig också? Den här påminde inte alls om den tidigare somriga drömmen där vi satt och pratade om allt och inget urlänge. Nu när jag kom och tänka på den drömmen kom jag på att jag faktiskt undrade härom dagen om han hade det sparat fortfarande. Fortfarande märkligt att jag drömmer om honom lite nu och då då jag vet att han har det säkert på sitt håll och jag på mitt.

 

En annan sak som var lite lustigt var det faktum att dom väntade barn. Tänker på honom ibland. Det kan jag medge. Han var alltid så snäll och rar. Synd att man i efterhand insåg att man förlorat något som man hade som var gott och bra för en, att man i efterhand insåg att man faktiskt gillade personen i fråga mer än vad man ville och vågade erkänna för sig själv. Synd att det krävs ett uppbrott, eller en slags frånvaro, innan man inser att man förlorat något.

 

Åter tillbaka till det. Undrar om det fanns en chans för oss, en chans att det skulle bli vi två. Minns hur han aldrig ville dansa utan bara satt högst upp på ribbstolarna och betraktade och bevakade allt och alla. I lågstadiet var allt så enkelt, man brydde sig aldrig om vad någon tyckte och tänkte, man bara existerade så som man själv ville och kände. Tänk ändå om jag hade dansat med den där killen, hur skulle min värld se ut då? Han frågade flera ggr, men jag var för feg och blyg för att våga tro att han verkligen ville dansa med just mig. Varför skulle han vilja det när det fanns så många andra flickor där som var så mycket sötare? Men kanske var det ingen där som var så blyg och försiktig som jag, kanske var det ingen där som var lika lugn och onoijsig som jag. Tänk om man bara hade vågat chansa och verkligen dansat med den där djjen som bjöd upp en på det där discot som hölls så fint i matsalen.

 

Vem vet, inte du, vem vet inte jag, vi vet ingenting nu vi vet inget idag.

Antagligen kommer ingen få reda på om något varför heller för den delen.

att en bra blogg bör uppdateras minst tre ggr om dagen för att skapa en god balans och ett intresse bland besökarna, vilket leder oss till den slutsatsen att min blogg är ingen bra blogg och att den saknar balans och läsare. detta stämmer ganska väl överrens med mina "uträkningahr" också. intressant tankegång ändå, men någongång en vacker dag tänker jag att jag ska försöka blogga enligt den populäre bloggarens alla goda regler och egenskaper. en vacker dag ja, vilket antagligenn kommer bli snarare än vad jag egentligen önskar eftersom våren är på väg hit till oss igen med stormsteg.

och kom ihåg:
pasta carbonara är inge gott dagen efter
speciellt inte micrad, för då smakar
den som bacon och ägg istället.

they don't know about you and me

heartless - kayne west

Det har hänt en hel del sen sist. Som alla som har läst vet så hade jag påbörjat min resa till riga och satt på cityterminalen och väntade på att min vän skulle dyka upp när jag skrev senast. Tids nog dök han upp till slut. Vi velade en stund innan vi bestämde oss för att gå och köpa billigaste baguetterna i stockholm. Båtmaten var nämligen dyr så vi såg till att vi köpte så vi hade frukost lunch middag med oss + diverse frukt, och lite grönt. Väl på båten sen satte vi oss i hytten och började käka. Gick runt på båten en sväng och kikade i taxfreen, men där fanns inte mkt av intresse, så gick tillbaka till hytten och såg på film. Dags för middag så vi gick till ett streetcaféliknande ställe som hade rejäla portioner. Funkade helt bra att äta, men fantan smakade väl ändå lite mysko. Tillbaks i hytten blev det en film till, har jag för mig, sen sova. Han slockande direkt han la huvet på kudden, dessvärre hade jag inte samma tur. Finally kom och efter det lyckades jag ungefär somna.

 

Torsdagen den fjärde mars anlände vi riga hamn runt elva lokal tid. Bestämde oss att sitta kvar i hytten då vi inte fick checka in på hotellet förrän tre, så vi käkade lite till. När vi väl kom till hotellet senare insåg vi att det var både vackert och billigt. Packade i ordning inför konserten och begav oss vidare iväg till hans gäng som vi skulle för- och efterfesta med. De var helt trevliga och var både norrmän och tyskar. Alltid trevligt med språkbad. Konserten var grym och förbandet fick en i rätt stämning. Efteråt gick vi tillbaks till kompisarnas ställe och sen vidare till några pubar, men många var antingen stängda eller proppfulla. Till slut hittade vi en pub som var öppen och med inte fullt så mkt folk, ytterligare ett plus var att stället hade snygga väggar. Mitt i allt höll jag på att somna så då gick jag och en tysktjej ut och gjorde snöänglar i snön. Lagom tills vi skulle gå hem var jag glad, sprallig och vaken. Snyggt jobbat med timeingen där. Mellanlandade på en walk by macdonalds på väg mot taxin, och åt på hotellet sen. Äppelpajen var god, men lite i smuligaste laget kanske. Och nej jag klagar inte, jag bara påpekar sådant som jag lägger märke till, och det är inget fel med det, alla har inte tränat upp sitt aktiva seende så som jag har.

 

Planen var att påbörja hemfärd fredagen den femte mars och landa tillbaks i sverige på lördag morgon. Men istället fyllde hans en kompis år och vi blev "tvungna" att stanna en dag till. Inte mig emot egentligen gänget var jättetrevligt, och språkbad är alltid omväxlingsfullt. Lite rundvandring och det visade sig att om man fortsatte förbi hotellet så fanns där tre gallerior. Vi drev runt en stund och for sedan in till stan. Käkade med hans en svenskspråkig kompis som var trevlig. Maten var oerhört god, speciellt den där ceasarsalladen. Hade bestämt bowling, så efter maten mötte vi upp med en syster och ett ex och for ut till sporthallen med arcadspel, laserdome, biljard, bowling och stepmania maskiner. Gjorde en vänsterhäntstrike och blev förvånad, var ju så längesen man spelade. Därefter drog vi tillbaks till stan och vidare till födelsedagsfesten typ två timmar sena. Partyt var i fullgång när vi kom dit och vi begav oss snart vidare till madhouse där vi hängde resten av kvällen. Var ett riktigt trevligt pub-liknande-ställe med dansgolv och musik som man kände igen. En där blev så full att han hävde ut en hel öl och smällde sen ner glaset så att det skvätte åt alla håll. Bitterlemon är god i mojito rester, så här btw. Väl på hotellet sen slocknade man ganska direkt.

 

Lördagen den sjätte mars. Sista dagen var kommen. Hur skulle det nu gå med hemresan riktigt? Skulle de vara snälla och låta en komma igenom trots lack of proper identificationcard? Eller skulle man bli tvungen att ta buss i hundra år? Men allt gick bra och det firade vi med att på båten käka inhandlade bröd och munkar med diverse pålägg. Såg på tre filmer på tillbaka resan. Men lika skönt var väl det, orka med femton timmars båtresa annars liksom. Datorn fick vara med på en liten längre utflykt, men inget blev som planerat med den. Tanken var att uppdatera och skriva ofta då det fanns wifi på hotellrummet, men istället satt vi och nördade oss mer än vanligt med varsin dator. Väldigt socialt av oss.

 

Söndagen den sjunde mars anlände vi sverige, och jag lyckades till slut få mig en biljett trots att maskinerna tyckte mitt kort var oläsligt de första tre gångerna. Skönt att äntligen efter den långa resan sitta på tåget på väg åt rätt håll. Fick med all picknicksmat som köptes i riga för han ansåg att jag fortfarande hade resa kvar att göra. Väldigt snällt av honom. Och visst satt det bra fint med en smörgås med mjukost och lyxsalami som frukost på tåget på väg hem. Väl hemma sen orkade man inte riktigt göra så mkt.

Men skönt var väl det med.

Borta bra men hemma alltid

bäst.

Då var det diskat städat packat och till slut även duschat. Tänk vad de här två fördsta dagarna av den här veckan har gått långsamt, har känts som en liten evighet. När det hela planerades kändes det som det var långt in i framtiden, men mitt i allt så var det imorgon.

 

Nu sitter jag här på cityterminalen, och ångrar att jag inte använde gratis toan på bussen. Satt där och försökte läsa men magen bara vred sig. Hursomhelst så känns det nästan bättre nu, men borde ha använt den där toan. Tror magen börjar känna sig hungrig igen. Det var trots allt rätt länge sen, som i kl åtta imorse då jag åt en tallrik frukost.

 

Bra att man inte velar en massa. Först tänkte jag fara dit för att underlätta för honom, sen räknade vi, och sen tyckte han, och så höll det på fram och tillbaka ett tag, men till slut lyckades vi iaf komma fram till ett beslut, så nu är han på väg hit, fast han är väl redan mer eller mindre här. Väldigt många nu:n i det här stycket nu kände jag.

 

Tror känslan jag haft har varit nervositet. Brukar inte resa så mkt så är inte van med stora färjor och sånt, men säkert ska det nog bli spännande. Usch, verkar som att jag är riktigt jekla nervös, kroppen känns helt i uppror. Det ska säkert nog gå bra. Båten avgår kl 17 och anländer Riga hamn kl 11 imorgon, finsk tid. Känns inte allt för lockande med ca femton timmars båtresa, men man kan alltid gå på toa -gratis- där, eller sova, eller tappa bort sig, eller socialisera, eller sova, eller säkert något annat också, men mest tappa bort sig.

 

Vidare. Nu när man ändå sitter här. Undrar hur det skulle vara att bo ovanför cityterminalen. Säkert jättefina lägenheter och så där, men lär det inte vara väldigt bullrigt att bo där ovanför alla tåg- och tunnelbansspår? För att inte tala om alla mängder med massor av människor, hujsch. Fast bor man i Stockholm får man antagligen räkna med en massa människor, och jag tror att de som bor där nog har valt att bo här, just därför att dom gillar människor. Egentligen har jag väl ingenting emot människor som enskilda individer. Det är bara de hemska stora och skrämmande människohoperna med massor av mängder av stressande människor som jag inte gillar, och det är just det som jag förknippar med Stcockholm, stressade människor.

 

Nej men nu fick det räcka för det här inlägget iaf. Blir bara så flummigt och utsvävande om jag fortsätter skriva på det nu. Men hur min kropp känns. Läskigt.