Lady Lemiz

Slutar aldrig förundras. Kan inte förstå mig på människor. Vad är det för poäng med att, om man i grupp går på stadens trottoarer, splittras och börjar gå på olika sidor när det kommer en, endast en, person i möte? Var ligger det naturliga i det? Jag trodde att människan var flockdjur och därav hängde i grupp för att kunna skydda varandras ryggar, men genom att dela på sig förlorar man det skyddet. Det är inte bara alla andra, utan även jag har jag märkt. Varför gör vi så för? Är det inte mer vettigt att gå var och en på sin sida? Jag menar om jag går två och så möter jag en grupp om fem personer gåendes på trottaren, då får de för sig att de ska gå runt istället för att minska gruppytan och gå på en sida och vi på andra sidan. Helt hopplöst egentligen ju.

Kanske att det bara är jag som har tänkt på det, och hakat upp mig på det, trots att det mycket väl kan vara möjligt att så är fallet så är det ändå ganska knas. Många ggr handlar vi människor så irrationellt att det inte är sant. Varför kan vi inte bara följa våra instinkter och vara oss själv trogen? Har sagt det förut, och säger det igen, för det tål att upprepas. Det är otroligt viktigt att lyssna på sig själv, och tycka det man tycker. Många ggr händer det, trots att man vet om det, att man rättar sig efter andra, bara för att inte vara till besvär. Anledningen till varför man gör så kan vara mycket svår tydd, men oftast ligger det rotat i någonting djupt inom en. Så tror jag det är i alla fall, eller så är det de där känslorna som ställer till det igen. Dom brukar vara bra på det och spökar friskt mellanvarven.

Även fast de spökar runt emellanvarven så vet man ändå vad som är rätt för en själv till slut. Om man bara tar sig tid till sig själv kan man komma på storheter, och gå från klarhet till klarhet. Det är ofta det snurrar förbjudna tankar omkring däruppe, men så länge de stannar där och inte går över till handling så är väl allt väl?