Lady Lemiz

innan hon ens hinner stanna upp, och se det vackra omkring sig.
leva i nuet finns inte i hennes värld
då allt redan hunnit passera när hon kommit fram.
före hon hinner tänka
tänka på vad det egentligen är vad hon vill.
eftersom hon ofta är uppe i det blå och missar allt fantastiskt
som händer omkring henne och missar chanserna som kan dyka upp.
hon inser att hon fortfarande inte vet vad hon vill,
fast hon som "utgångsläge" hade tänkt att hon skulle planera,
eller åtminstone komma fram till vad hon egentligen vill få ut av sitt liv.
och tiden flyger bara förbi

...mkt roligare med annorlundare inlägg, eller som det tidigare hette " kladden blev också bra c(o= "
och mitt i allt är batteriet nästan slut, kanske man skulle hämta kabeln? eller kanske man borde gå? bara gå härifrån, bara bara gå härifrån. iaf kändes det bekant som en låttext, hmm. borde man inte gå å köpa de där äggen själv om man vill ha dom?

skönt var det med det iaf. då har man två "extra månader" på sig att lyckas fixa det, och det kan man så länge man vill. allt går med lite vilja, våld och vaselin. in the end kan det bli en riktigt bra blandning. och sen om man bara vågar tro för bortom regnet väntar sol igen.

undrar vad jag ska göra åt det då, för det vill ju inte ge med sig.
men hursomhelst är det alltid kul att läsa andras,
för de är alltid mkt seriösare än mig.

Vad hände med den en gång så glada och hälsosamma flickan som tränade åtminstone två ggr i veckan och "alltid" åt hälsomsamt? Visst är hon fortfarande glad, oftast i alla fall, men det, som allt annat, varierar och ibland dyker den där once in a while perioden upp, och då stämmer ingenting längre.
Maten är numera snabblagad, om inte snabbmat, utan sallad, och dessvärre oftare godis än frukt. Hon saknar sitt "tidigare liv". Den aktiva delen i henns liv har börjat fadea away.
Varför har denna nedveckling skett? Utveckling, borde det bli inveckling istället kanske? Hmm. Intressant med språk.
En gång i tiden hade hon antagligen, som alla andra, en passion som hon brann för, men numera vet hon inte riktigt vad hon vill med sitt liv. Stundtals springer tiden förbi så fort att hon inte hinner reagera på vad det är som egentligen händer, andra gånger står tiden still och hon förstår inte vad hon gjort för fel.
Hur kan två dagar så lika ändå vara så olika?
Hon förmår sig inte att förstå vad som egentligen händer, har inte en chans att hinna uppfatta allt det vackra. Hon är i sin egen värld, där nuet, as we know it, inte existerar. Hennes värld är bortanför alla gränser, bortom allt som har med verklighet att göra, och när hon befinner sig där är det inget som kan störa, och ingenting, absolut ingenting, annat än det som sker i hennes värld har någon som helst betydelse.

Så vaknar hon upp ur sin värld, och inser att allting är som det alltid varit.